tisdag 30 mars 2010

Ansträngande men härlig helg

Arvid och jag brukar inte tänka en gång extra när vi bestämmer oss för att göra något särskillt med barnen. Oftast bestämmer vi oss och utför i samma andetag. Så var det när vi beslutade om att bli tillsammans, köpa hus och om att flytta hit till Hanoi.

Hej svejs, hoppas att det går bra och gör det inte det så löser vi det ändå på något sätt. Jag är jätteglad för att Arvid och jag har så lika inställning till livet och alla beslut som ska fattas. Under första helgen med Arvids föraldrar på besök här hos oss skulle vi ju naturligtvis göra något extra. Vi bokade snabbt en helg på ett båthotell i Halong Bay inklusive mat och resa. Härligt att ha något bokat sa både Arvid och jag när vi åkte hem från researrangören. Man kan väl säga att vi skulle ha tänkt en gång till angående den här resan.

Att ta sig till Halong Bay tar 3.5 timmar + halvtimman vi måste tillbringa i taxi på väg in till stan. En massa timmar i en minibuss med en hoppig 2.5 åring och en åmig och kråmig 1 åring är inget jag önskar någon. Vi hade ändå bunkrat upp med mutor i form av russin, aprikoser, torkar päron och nötter (nötterna var till Edgar), iPod/iPhone med roliga spel och musik, dator med ny Labanfilm och nappar i värsta fall. När jag läser den här listan förstår jag inte hur något kunde gå fel, där fanns ju dessutom farmor och farfar och två kärleksfulla föräldrar.

På något sätt gick det inte riktigt som vi hade tänkt (eller inte tänkt). Vad vi hade missat var två åksjuka vuxna, mammasjuka barn som vill sitta nära nära och helst själv, utan syskon (Byta barn! Som Edgar brukar säga när Ofelia sitter på "hans" plats), och barn som endast är intresserade av det syskonet håler på med, absolut inget annat.

Fram kommer vi till sist och hoppar på en båt. Det är ungefär nu Arvid och jag börjar inse att vi ska tillbringa ett dygn på en trevåningsbåt med halvmetershöga räcken runt om och helt öppet fram där bogvisirer skulle suttit om det varit en färja vi åkte med. Vi börjar ångra oss...

Vi åker i den vackraste skärgården man kan tänka sig med fantastiska klippor (karst till alla geoverare där ute) och det enda vi kan tänka på är: Var är det ena barnet? var är det andra barnet? Vem har koll på småbilarna så att de inte druttar i? Jag är så glad för att vi var fler vuxna än standard scenarier... Till detta ska vi lägga till:
* Måltider på "fel" tider för de små so resulterar i frustration, både hos dom och oss (hur kunde vi vara så dumma att tänka på maten...).
* Mat eller fimpförgiftad Lill-snorpa som kräktes och förbrukade blöjor på löpande band under natten i dubbelsängen som vi delade hela lilla familjen (farmor och farfar fick en egen hytt)

Trots split vision under 24 timmar han vi med både grottäventyr och kajaktur innan vi åkte tillbaka mot kusten där ännu en låååång bilfärd hem väntade.

...men de var i alla fall fina de där klipporna!

1 kommentar:

Anonym sa...

Hej käraste Matilda!
Blir helt matt när jag läser om er lilla "utflykt"!
Ni har verkligen rätt inställning till livet och alla dess
små överraskningar, bra kämpat!
Puss o kram!/
moster mia